Hösten är den tid jag tycker allra bäst om. Kanske är det för att det är så dramatiskt när alla färger slår om. Eller för att temperaturen kryper ned mot nollan och luften blir frisk och klar och frosten kan strössla fjället med diamanter. Att mörkret kommer tillbaka och lovar vila för naturen och människan. Kanske ändå mest för att den här vackra, krispiga tiden är så ofantligt kort. Sen fortsätter en långdragen senhöst i väntan på snö, och den ger jag mindre för.

Att ge sig ut och vandra under den här tiden är alltså nåt av det bästa jag kan få göra! Så i år planerade jag och min kusin Sara en tur i Sarek under September. Vi är båda egenföretagare inom guidning och friluftsliv och har både mycket gemensamt och är vana att vara ute. Tyvärr bor vi långt ifrån varandra så vi ses sällan, men att då kunna ge sig ut på äventyr med det drömsällskapet hon är: guld! Målet för vår vandring är NJUT vilket vi definierar som att ha med sig go mat, få se vackra platser, låta det ta tid, unna sig kaffepauser och inte forcera långa distanser bara för att.

Idéen var klar sen länge men den sista justeringen av rutten gjorde vi medans vi började gå. För väl att Sara gått här förut när det var min första gång.

Med start och mål i Saltoluokta blir ’transportsträckan’ till dit vi vill lite längre – men logistiskt enkelt att kunna ställa bilen på en plats och återvända dit.

Dag 1 startar vi sent på eftermiddagen, efter 17.00 med tunga ryggsäckar. (Hur tunga? Ingen av oss vägde packningen varken före eller efter tur, det är inget jag brukar syssla med) Så efter 4km av uppförsbacke är vi nöjda och slår läger. Kikar på renarna som knatar förbi, äter tur-tacos och dricker öl. 

Dag 2 strartar vi med en lång morgon, kaffe, yoga och lugn och ro. Sen fortsätter rutten söderut till Sitojaure, 16km enkel men enformig vandring längs Kungsleden. Här har jag gått några gånger och har svårt att njuta av det som är fint – blir bara uttråkad. Så vi knatar på, Sara känner av sin packning som troligtvis är tyngre än vad ryggsäcken är anpassad för och därav skaver. Jag blir i vanlig ordning trött i fötterna av att gå långt i kängor men en lång lunchpaus i solen där vi tar en kort lur där vi sitter i lä är dagens njut-stund.

Målet är att få skjuts av Anna och Lars som kör båttrafiken längs Kungsleden i Sitojaure ända bort till Rinim i västra änden av sjön. Det klaffar inte med båt på kvällen av olika anledningar så vi slår läger och inväntar båt nästa morgon! Nu säger min kropp till att den är TRÖTT och jag får känningar av ont i halsen (vilket är kroppens sätt att be mig vila).

Dag 3 vaknar vi som nya människor efter säkert 10h i sovsäcken, halsontet är som bortblåst och vi startar färden med båttur. Trevliga samtal och en fin båttur senare står vi i solen på stranden i Rinim och startar rimligtvis dagens vandring med en kaffepaus i solen. 

Därefter snirklar sig en omarkerad stig mellan Nammásj och Dágartjåhkkå och vidare in i Basstavágge. Lite blött men relativt enkelt att gå. Nudellunchen smakar aldrig så gott som med fjällutsikt!

Basstavágge bjuder på lite det ena och det andra. På sydsidan Basstajåhkå får vi endera tampas med axelhöga videsnår, rasbranter och steniga sluttningar. Däremellan platt och fin fjällhed. Jag har gott med energi och tycker variationen är rätt så rolig, Sara har det jobbigare och det tar på hennes energi.

Turens första vad gick över jokken som kommer ner ur Skájdásjvágge och där var betydligt mer vatten än vi räknat med. Vi rekade längs med, tog en stärkande fika och gick sen över på vald plats. Kängorna på men utan strumpor och sulor i. Trots stav i varje hand och små lugna steg pumpade adrenalinet när strömmen höll på att dra omkull oss. Ytterligare ett, lite mindre vad senare var det helt klart lägerdags! Ca 10 km avverkat idag.

Dag 4 väcks vi av hur tältet slår i vinden som vridit sig lite under natten och jag går ut och justerar stormlinorna. Idag går vi utan att ha nån tid eller klocka att anpassa oss efter. Sätter mål på kartan och i terrängen för hur långt vi vill gå och låter vädret och energin sätta tempot.

Vi fortsätter i Basstavágge  och har snart passerat dalgångens högsta punkt. Blåst, regn och låga moln i kombination med att klättra över blött och halt stenskravel ligger långt ned på min lista av njutbara stunder. Ytterligare två vad och blöta fötter dessutom. Men efter några timmar, på väg ut ur Basstavágge får vi åter ristäckta fjällhedar och jag är hemma igen! Här har Sara haft en toppenförmiddag medan jag haft det tuffare.

Med sikte på Sarvatjåhkkås snöklädda toppar bryter solen fram och väl ute i dalgången vid Bierikjávvre och Bielajávrátja är det så vackert att det gör ont! Enkel vandring på sluttningen söder om sjöarna, rundar Bielatjåhkkå och anar målet för dagen, branten upp mot Snávvávagge. Fy sate! Här var energin på upphällningen redan innan och att slingra sig upp för den smala stigen, jämte en brant, var i mångt och mycket en nära döden-upplevelse. Vi undrade många gånger vem som från första början tänkt att här var det en bra idé att gå…

Lättnaden att nå krönet och sen slå läger vid sjön! Ett isande dopp satt gott för kropp och själ likväl som koppen te innan middag.

ca 14 km.

Dag 5 är det kyligt när vi vaknar och vinden biter i oss. Stenigt men lättvandrat i den högt belägna dalen innan det går nedåt igen, mot Rapadalen. Utsikten! Det krävdes en fikapaus för att hinna sitta och glo.

Vädret ser ut att bli blött och det börjar dugga på vägen ned. Lunch och uppehåll när vi når botten av dalen. Varm soppa i termos och smörgåsar – sån enkel och god måltid ute! Tycker det blir godast med hemlagat och torkat men en påse varma koppen sitter också bra.

Efter lunch startar de längsta 7 km jag nånsin gått. Det är grått och blött, vi ser bara lerig stig, blöt myr och björkar. Modet är inte på topp, även om vi tar till olika knep för att hålla humöret uppe. Av outgrundlig anledning byter vi inte om till regnkläder efter lunch – känns som att det regnar för lite? Så eftersom blir vi blötare tills det inte är någon idé att dra på sig regnkläder. Lagom tills vi når vårt mål för dagen, strax innan Alep Vássjájågåsj, är vi genomsura, trötta och minst sagt oinspirerade. Sara sa att när vi väl kommit in i tältet går jag inte ut igen förän imorn!

Vi tröstar oss med torrt ombyte och en varm kopp te innan middagen (svamprisotto och en liten flaska rosé) och spenderar kvällen i sovsäcken med en bok.

Totalt går vi ca 12 km idag.

Dag 6 vaknar jag med gårdagens modstulna känsla men tack och lov spricker det upp under morgonen och vinden torkar det mesta av det blöta! Här står vi mellan valet att gå upp på fjället och fortsätta ovanför Rapadalen eller fortsätta knata nere, vi landar i det förstnämnda. Bra var det! För väl uppe ur skogen stiger humöret igen och trots en försvinnande stig och lite motig stigning är det fint att gå på rishedarna och vädret är milt, soligt och med en lätt bris. 

Lulep Vássjájågåsj ligger djupt ned med går lätt att vada, därefter upp på platten ca 5 lätta kilometer bort mot Ridok där vi slår läger med mäktig utsikt. 

Strax efter 03 väcker Sara mig ”Sätt nu i linserna Amira och kom ut” Hade hoppats på en stjärnklar natt med norrsken vilket vi nu hade över oss! En liten stund lägger vi oss, påpälsade och med liggunderlag, utanför tältet och spanar på himlen innan det blir allt för kallt och det börjar ljusna. 

Vi vandrar ca 10 km.

Dag 7 tar vi sovmorgon! Går inte upp förän 9 och startar runt 11. Längs med slutningen av Gierdogiestjåhkkå ser det på kartan rejält stenigt ut men till vår lättnad är det mindre sten och enklare att färdas än vi väntat oss. Sara som haft lite ont i kroppen till och från får idag ta en värktablett för att smärtan i foten ska ge med sig. Vi ser till att pausa och ta det lugnt när vi går. 

Upp till Skierffe går vi utan de tunga ryggsäckarna, bara en jacka, vatten och första hjälpen får följa med. Och kamera såklart. För den utsikten går då inte av för hackor när klippans nordsida störtar rakt ned i dalen och Rapaselet slingar och meandrar sig nedanför.

På toppen mötte vi två andra vandrare som ganska snart gick ned så vi fick utsikten för oss själva. 

Härefter börjar vi klura på hur vi ska gå den sista sträckan som nu inte är så fasligt lång. Båten över Sitojaure går kl 08.15 samt 17.15, så ska vi gå hela vägen ned till Svinje där vi kan ta morgonbåten eller stanna tidigare och göra en extra sväng ned mot Aktse och åka på kvällen. Saras onda fot fick avgöra och vi stannar vid några små sjöar. Senare på kvällen, med info om att em båten dagen efter går en timme senare än beräknat samt att vädret i övermorgon lovar regn/snö och gråväder. Inget vi vill ha en heldag på raksträckan tillbaka till Salto. Det får bli morgonbåten i alla fall!

Totalt ca 12 km.

Dag 8 ställer vi alarm på 4.20 och 5.15 står vi klara att gå. Solen har inte gått upp ännu, det är minusgrader och frosten glittrar överallt. Är så glad att vi tvingat oss själva att gå upp, för det här är det vackraste jag vet. Passerar ett stort gäng renar som vilar för natten just som solen är på väg över krönet. 

8 km ned till Svinje och där blir det kaffe, gröt och till och med ett dopp. Renare har jag sällan känt mig! 

Båtenskjuts över sjön, ännu en kaffepaus och kika in i Sitojaurestugan. Där springer vi på en finsk kvinna som sen kommer bli Saras skjuts på vägen hem mot södra Finland. 

Sen har vi då de ca 20 km kvar, längs kungsleden, raksträckan som jag tycker är en sån plåga. Vi har inte bestämt att vi ska fortsätta hela vägen, vi har ju tid till godo, men när bastu och att krypa ned i en säng hägrar…

Totalt ca 28 km senare staplar vi in på stationen där jag får kramas med en glad vovve, vi tar en öl och får äta en pang-god middag. 

En NJUT-tur absolut, men verkligen inte bara… Är otroligt tacksam och glad för den här veckan och ser fram emot fler turer i Sarek. Kanske blir det en guidad tjej-tur hit framöver!